Det är STORT när ens barn börjar på förskola. Helt plötsligt förändras livet & det trygga sköna livet hemma byts ut mot något helt annat. En del av mig önskar jag kunde vara som en skyddande mur kring Agnes tills hon blir typ 30 år så inget ont händer henne. Men en annan del av mig är otroligt positiv till förskola & barnomsorg för ens barn behöver så mycket mera i livet än bara sin familj. Förskolan blir en del av barnets liv - med kompisar att leka med, vuxna pedagoger att ty sig & se upp till & framförallt ge barnet nya upptäckter & upplevelser. Därför känns det bra & det gör bara lite ont i hjärtat att lämna henne där. Kanske beror det på att jag själv har positiva upplevelser & minnen från min egen tid på dagis, fritids & skola. Eller att jag själv arbetar inom barnomsorg & dagligen omges av barn & elever som jag vet mår bra & är trygga i vår verksamhet. Sen i allt detta slår mig tanken gång på gång att vad sjutton hände med vår lilla tjej som nyss föddes känns det som..?!
